När jag ändå håller på att beta av klassicismen i Paris: visste ni att det inte finns en, och inte heller bara två, utan – fem – triumfbågar i Paris? Jodå. Kolla bara.
Triumfbågen
Det här är ju den mest berömda, vykortsversionen som Napoleon lät bygga för att hylla sig själv och sina arméer på klassiskt manér. Men han verkade i en gammal fransk tradition.
Arc du triomphe du Carrousel
Den här har vi ju redan pratat lite om; obs. att det alltså skall vara två ‘r’, tror jag stavade fel innan. Här ser man hursomhelst hur den ligger, alldeles vid Louvren.
Porte St. Martin
Det här är ett lite äldre exemplar av den parisiska triumfbågen. Den är en av ett par som Ludvig XIV lät bygga av ungefär samma skäl som Napoleon. Ära och storhet, ära och storhet.
Porte St. Denis
Och här är den andra av Ludvigs bågar. Jag tycker de är riktigt fina båda två, men jag undrar hur många som känner till dem? Det är klart, skall man ta sitt foto vid varje triumfbåge i Paris blir det lite jäktigt.
La grande arche
Det senaste tillskottet (det blir säkert fler) i den parisiska triumfbågefloran är la grande arche, i stadsdelen la defence strax utanför Paris. Bågen, ritad av dansken Otto von Spreckelsen (skönt namn, låter som en tysk general) ligger som slutpunkt för det perspektiv som faktiskt börjar med Carrousel-bågen, går vidare över Tuilerierna, Place de la Concorde, längs med Champs Elysées och Napoleons andra triumfbåge och alltså inte slutar förän här. Antony Sutcliffe, som skrivit en arkitekturhistoria om Paris menar att det som gör Paris så unikt (och vackert) är att en enda idé, det klassiska idealet, har varit styrande från renässansen – och fortfarande är det idag. Liksom med la grande arche är andra stilriktningar än klassicismen (i detta fall postmodernism) helt underordnade en bakomliggande, klassisk estetik. Därför kan man fortfarande i Paris bygga triumfbågar, och endast ”pay lipservice” till något annat stilideal än det klassiska.
Även om den officiella doktrinen säger något annat kan man nog lugnt hävda att la grande arche är byggd på uppdrag av president Mitterand av ungefär samma skäl som Ludvig XIV och Napoleon byggde sina. Ära och storhet, ära och storhet…
Nu följer en romantisk mini-historia om två arkitekter. Charles Percier (1764-1838) och Pierre-Francois-Léonard (långt förnamn, där) Fontaine var verksamma kring sekelskiftet 17-1800 och blev Napoleons officiella arkitekter 1801. De kom att rita två verkligt berömda parisiska miljöer: rue de Rivoli, där de förde klassicismen till nya höjder i stadsplaneringen, och Arc du Carousel, en lite mindre triumfbåge än den superberömda; Arc du Carousel står precis mellan Louvren och Tuilerierna.
Arc du Carousel
Dessutom utvecklade de den nyklassiska inredningsstilen med ett mycket personligt formspråk som är lätt att känna igen. Detta var starkt pådrivande för ett skifte från nyklassicism till empirestil (efter det franska ordet för kejsardöme, som ju Napoleon låg bakom).
Interiör av Percier & Fontaine
De blev upptäckta av Napoleons första fru redan innan Napoleon blev kejsare. Man kan föreställa sig (helt grundlöst, förstås) hur hon vid matbordet berättar för Napoleon om vilka trevliga – och duktiga! – unga arkitekter hon träffat och hur Napoleon är vresig. Men det är alltså bara mina helt fria fantasier.
Däremot, verkligt romantiskt, var det så att de två träffades redan som studenter, blev oerhört goda vänner (och kanske mer än så – på nåt sätt tycker jag dock att det vore så trist och tvåtusentaligt att läsa in att de var bögar i den här historien, vår tid är så sexfixerad) och svor varandra evig vänskap. De svor också – med brorskål i Champagne, kan man tänka sig (Obs.! Fantasi igen!) – att aldrig gifta sig och är faktiskt begravna tillsammans! Romantiskt, och väldigt Napoleon-tiden, inte sant?
Den gamla operan i Paris (det finns en (post-)modern vid Place de la Bastille också) påstås ha varit Hitlers favoritbyggnad. Diktatorer brukar ha en rätt svulstig smak (kom det inte ut en rolig bilderbok om diktatorers hem häromåret?) och man kan nog inte anklaga Parisoperan för att vara återhållsam, klassiskt stram eller direkt elegant. Men jag tycker nog att den i alla fall är mer lyckad än det nyare exemplaret i samma stad och när det gäller pampighet – vilket jag ibland älskar, ibland avskyr – har arkitekten, Charles Garnier, verkligen träffat mitt i prick. Bergdoll (oh, Bergdoll!) finner en passande formulering när han kallar operan ”a scenographic masterpiece”.
Opéra Garnier, interiör
Garnier utgick ifrån en tanke när han ritade operan: operans uppgift skulle vara att fungera som mittpunkt i både det skådespel som operateatern är, men samtidigt också vara en mittpunkt i det sociala spel som människan spelar. Dess läge i staden, och plats i den urbana hierarkin, var noga regisserade av Garnier för att operan skulle fungera som kuliss åt mänsklig samvaro. ”Garnier’s notion of architecture was grounded in atheory of representation [...] of the basic human pleasure in play-acting. ‘Everything that happens in the world’, he maintained, ‘ is but theatre and representation.’” (Bergdoll) Han gav fulla fan i de arkitekturteorier som florerade vid tiden och som stipulerade att järn bara får användas om det är synligt i konstruktionen, som stipulerade att endast gotik kan vara etisk försvarbart, att byggnaden måste vara konstruerad så att det viktigaste rummet är det mest dekorerade, och andra hjärnspöken som arkitekterna umgicks med om att arkitekturen framförallt måste vara logisk, logisk, LOGISK! Nu kan man tycka att det är lite inflation i begreppet logik om man börjar använda det om teatrar. Det var väl kanske något i den stilen Garnier också kände: operan är till för att spelas opera i, inte för att vara logisk. ”He went on to say that the composition was only complete when it was filled with the splendour and movement of the crowd in full regalia.” (Åter mitt kära Bergtroll). Garnier menade på fullt allvar att det är människorna som skall bruka byggnaden som är huvudsaken, deras upplevelser måste komma i första rummet.Till skillnad från de flesta arkitekter var detta inte bara tom deklaration från hans sida, något man säger i högtidstalen innan man ger sig in på det viktiga: att konstruera ett logiskt hus (om än obeboeligt). Istället var det själva grundstenen för hans arkitektgärning. Allt annat – allt det som de flesta arkitekter vid tiden sysslade med, det vill säga att bygga teoretiskt – kom för honom i andrahand. Debatten om hans maffiga trappa exemplifierar detta.
Opéra Garnier, trappan
Trappan är särskilt konstruerad med öppningar mot kringliggande foyéer och hallar; där kunde blickar utbytas och sociala möten äga rum. Trappans svängning är särskilt uttänkt för att fylla funktionen av en långsamt stegrande social aktivitet inför inträdet i salongen. Trappan väckte kritik hosbl.a. Garniers gamle lärare, den duktige och legendariske nygotisten Eugène Viollet-le-Duc, som menade att Garnier tagit i för mycket; efter att ha cirkulerat i trappan blir man besviken, menade han, över att salongen är mycket mindre prålig. Trappan har av ett misstag blivit huvudrummet: ”In this floorplan, everything seems to have been sacrificed to introductions.” Nej, inget misstag! invände Garnier. Trappan är det väsentliga i operan. Det är där det sociala spelet innan föreställningen och under pauserna, äger rum: ”the staircase is the Opera”.
Det är kanske att ta i, men jag förstår gott vad Garnier menade. Särskilt trappan och operans plats i stadslandskapet genomsyrades av denna Garniers grundinställning, att arkitektur endast blev till genom mänsklig interaktion, och att arkitektur (i viss mån, i alla fall) handlar om kulissbygge. Det förtar dock inte vikten av att lägga ner omsorg på arkitekturen, eller öppnar för en slentrianmässig byggnadsstil.
Garnier blev förstås häftigt kritiserad för det där av alla de arkitekter som hade övertygelsen att arkitektur framförallt måste vara teoretiskt sund (t.ex. Pugin, som jag skrev lite om nedan) och han har fortsatt åtnjuta ett dåligt rykte. Särskilt Le Corbusier var kritisk. Inte så konstigt, då han istället förordade en arkitektur som helt grundade sig på teoretiska postulat och inte i någon mån på mänsklig erfarenhet.
Apollon står högst upp på taket. Han är också operans åskledare!
Så stiligt har det franska arkitekturhistoriska museet namngetts. Det var där jag hittade vykorten jag nämnde i föregående inlägg (doh…) och kan verkligen rekommendera ett besök.
Museet är gammaldags på ett uppmuntrande sätt: samlingarna består i huvudsak av – håll i dig nu – gipsavgjutningar i hel skala av särskilt arkitektoniskt och konstnärligt viktiga byggnadsdelar (inte sällan hela katedralsportar) från historisk tid. Man kan alltså strosa runt bland gotiska katedralskupturer, beundra romanska pelarkapitäl från södra Frankrike (museet är väldigt, men med goda skäl, Frankrikefixerat) eller fundera över vad exakt de där renässansdekorationerna skall föreställa. Det är tämligen fantastiskt. Det bör inskärpas igen, det rör sig alltså INTE om modeller utan avjgutningar i hel skala.
Gipsavgjutningar i museet
Lägg därtill att man också gjort kopior av väggmålningar från medeltiden, inklusive hela absider och insidor av kupoler, som man ställt ut i särskilt byggda/anpassade rum. Återigen exakt återgivet i skala. Sedan finns också det mer typiska som också finns på arkitekturmuseum i Stockholm: modellsalar, utställningar och ett synnerligen (till skarp kontrast mot Stockholm) otrivsamt café.
Museet ligger centralt, i ett av Trocadéro-husen (i nån sorts fascistoid art deco-stil) precis mitt emot Eifelltornet mitt i stan. Avsluta med ett glas vitt på något av caféerna på Place Trocadéro istället för museets café. Och ja, det är gratis att gå in om man är under 26 och från ett EU-land (”ligger Sverige i EU?” frågade kassörskan mig) och också annars är det ett mycket facilt pris. Rekommenderas, helt enkelt.
Pojkar och flickor, nu har jag hittat ett tyskt förlag som är helt underbart. Nu flödar adjektiven minsann. På Edition Lidiarte (tycker dock tyska Verlag låter bättre än samma ord på… faktiskt alla andra språk) sitter man och gör smaskiga planscher med elegant kolorerade ritningar från Europas alla hörn och tidsåldrar. Lite dyrt för mig just nu, men generellt inte i nån hög prisklass för vad man får. Jag hittade dem genom att de också gör vykort i samma stil – köpte tre i en sorts rusig panik på franska arkitekturhistoriska museet (som jag återkommer till – nyhemkommen från Paris) medan en arg tjänsteman försökte schasa ut mig, släcka ljuset och stänga kassan på samma gång. Hemskt. Hade kunnat stanna i en halv evighet. Här är i alla fall ett smakprov på Lidiartes stil:
Det pratas ju mycket om grekiska och romerska och andra ruiner. De är så fina, så otroligt att de finns kvar och vittnar om en försvunnen civilisation och så. Vilket ju är sant, men tyvärr är de allra flesta av de där ruinerna ju just ruiner. Vilket lite grand förtar känslan av att ”det var såhär romarna levde!” för det var det ju inte, de levde ju inte bland ruiner, de levde ju i hela hus och hela städer. Man kan råka ut för att stå på ett ruinfält och guiden upplyser en om att här var det minsann livlig kommers för tvåtusen år sedan och man känner sig bara lite kall av snålblåsten och vill bara gå till tavernan istället.
Men – som de säger på lotto – plötsligt händer det. Det finns ruiner (nåja) som är så välbevarade att man kan tycka sig skymta någon i toga därinne, byggnader som ligger fortfarande ligger i städer som är befolkade, tempel som gjorts om till kyrkor och därför fortsatt att användas, eller byggnader som helt enkelt glömts bort. Sådana platser är verkligen fantastiska: där kan man på riktigt känna en länk med en sedan knappt tvåtusen år försvunnen civilisation, och nästan kippa efter andan när man inser att ”aha, det var såhär det var”. Byggnader som används, där folk sitter och röker och dricker kaffe på trappan som de gjort i alla dessa år, tempel som helt nonchalant är en naturlig del av en levande stadsbild. Här nedan följer några (av faktiskt ganska många) exempel. Mer värda resan än grusiga ruinfält, tycker jag.
Det här är Maison Carrée, i Nîmes i södra Frankrike. Man ser ju direkt att det är ett gammalt romerskt tempel. Man ser också hur naturligt det bara ligger där utsläppt i en stad som har förändrats mycket men ändå fortfarande är samma som när det begav sig.
Pantheon, Rom
I Rom finns det förstås flera exempel. Pantheon är kanske det mest turistanlupna, men också ett av de mest välbevarade. Forum säger mig inte mycket, för mycket grus. Men Pantheon, mums.
Hadrianus tempel, Rom
Det tempel Hadrianus lät bygga en gång i tiden är numera en bank. Så kan det gå.
Augustustempel, Pula
Och i Pula, Kroatien, ligger det här templet helt oförskämt mitt i stan. Tillsammans med en triumfbåge, amfiteater och en arena. Alltihop i riktigt fint skick.
Så här menar Eguene Viollet-le-duc, frankrikes störste nygotist (kan man säga nygotist? nu gör jag det i alla fall) från 1800-talet att en fransk katedral från höggotiken hade sett ut om bara de medeltida byggmästarna haft mer pengar/tid/kunskap/ork. Det ser ju onekligen rätt pampigt ut.
Det är ju inte den mest pressande frågan i världshistorien, kanske. Men svaret är desto mer intressant.
Alltså: gotiken slängdes på skräphögen när renässansen kom (i arkitekturen redan i mitten av 1400-talet) och trumpetade ut sin nya vision av en kultur som byggde på antikens. Klassicismen kom alltså tillbaka och fram till slutet av 1700-talet var olika tolkningar av Vitruvius, den ende romerske arkitekt vars skrift överlevt medeltiden, samt formelement ur den klassiska repertoaren (kolonner, friser, triumfbågemotiv – ja, ni vet) allenarådande. Från slutet av 1700-talet började detta mycket långsamt luckras upp, dels genom ett eskapistiskt, exotiskt inslag när man började fascineras av andra kulturers byggsätt (tänk på Kina slott vid Drottningholm: en rokoko-dröm om Kina!), samt dels genom en debatt om vilken stil som var den mest ‘rationella’ att bygga i. Det senare var en debatt om huruvida den romerska eller den grekiska arkitekturen var mera ‘logiskt riktig’, d.v.s., vilken av stilarna som tydligast och elegantas gav uttryck för själva byggnadens konstruktionsprincip (bäst) och vilken stil som istället var förljugen, där man försökt dölja principen bakom byggnaden (sämst). Detta var rationalismens århundrade och man menade att arkitekturen måste avspegla byggnadssättet: den får inte bara vara vacker eller praktisk, den måste även vara logisk. I början av 1800-talet händer så någonting. Romantiken avlöser rationalismen, och därför blir arkitekturen ännu mera eskapistisk åtminstone i teorin. Samtidigt uppträder en man på arkitekturscenen vid namn A. W. Pugin, som hävdar, revolutionerande, att den mest rationella, den mest logiska stilen är gotiken. Så här såg han ut:
A. W. Pugin
Nu ser man ju direkt att han var lite tokig. Porträttet är i någon sorts medeltidspastisch, och Pugin hävdade, tillsammans med författaren Ruskin, att inte bara gotik var att föredra framför varje annan stil, utan att andra stilar dessutom var direkt olämpliga. Ruskin menade att allt som byggts från och med renässansen var skit. Tongångarna är märkligt lika de som de första modernisterna använde om sin egen stil, där exempelvis Adolf Loos betecknade dekoration som brottsligt.
Hursomhelst var det inte bara det där med rationaliteten (vilket det ligger en del i: gotiken utvecklades till en egen, mycket vacker stil snarare genom en mängd ingenjörsmässiga framsteg än genom ett estetiskt program) som spökade. Pugin var en obotlig romantiker, och tjusades av en medeltidsromantik som vid den här tiden var mycket utbredd i England. Han övergav till och med den anglikanska kyrkan och blev katolik av vad man anar var tämligen estetiska och historiska skäl: han ville återgå till den livsföring som fanns före reformationen och renässansen. Mycket var hela hans livsgärning nämligen en reaktion mot den moderna tidens ankomst; Pugin debatterade häftigt mot urholkningen av sociala band och institutioner, mot kommersialism och industrialisering, och mot den förfulning han tyckte att industrilandskapen förde in i både städer och landsbyggd. ”In a lengthy historical text Pugin argued for a causal relationship between the decline of Gothic architecture and the rise of Protestantism, and related the revival of Classicism to a progressive erosion of ethical values which had culminated in modern laissez-faire commercialism” skriver Barry Bergdoll. Pugin var drivande som person och hans tankar föll i god jord i England, där klassicismen aldrig stått särskilt högt i kurs och där medeltidskonsten nådde särskilda höjder. Också den anglikanska kyrkan tog fasta på dessa idéer och uppmanade socknarna att bygga i nygotisk stil samtidigt som de förändrade sin liturgi för att vara mer överensstämmande med den medeltida, ursprungliga kyrkan. På bildkonstens område spred prerafaeliterna sina idealiserade medeltidsmiljöer och protesterade på det sättet, också de, mot en tid som framstod som kommersialiserad, tom och utan spirituell resning. Så i mångt och mycket var nygotiken helt enkelt en samhällskritik – som sedan togs över av arts & crafts-arkitekterna.
Förutom att gå i kloster är det också höstigt att åka till Prag och titta på barockbibliotek. Får man en chans att göra detta bör man tillse att den inte förspills. Prag är överhuvudtaget en riktig pärla, med ett rikt kulturellt utbud. Konst och arkitektur finns så det räcker länge. Framförallt barock var tjeckerna ena riktiga hejare på när det begav sig. I Prag finns två mycket vackra bibliotek byggda under barocken. Det ena tillhör ett kloster, Strahov, ligger på lillsidan (väst om floden) och plundrades av svenskarna 1648. (De ursprungliga böckerna finns i stor utsträckning på, om jag inte tar fel, Skokloster.) Sedan dess har man skaffat nya (fast ändå gamla…) böcker.
Den ena bibliotekssalen i Strahov
Strahovbiblioteket består av två salar, den filosofiska och den teologiska. Båda är, som ni ser , mycket fina. Perfekta besöksmål en ruggig höstdag.
Den andra bibliotekssalen i Strahov
På andra sidan floden, precis vid den berömda Karlsbron, ligger Klementinum. Det är ett stort byggnadskomplex som idag är nationalbibliotek men ursprungligen var centrum för Jesuitrörelsen och motreformationen i Tjeckien. En guidad tur måste tas för att man skall få kika på, bland mycket annat intressant, det vackra gamla Jesuitbiblioteket. Där finns en intressant hylla med galler för: där förvarades förbjudna texter, bland annat av reformatoriska författare.
Biblioteket i Klementinum
Efter att ha fått sin barockdos rekommenderas varmt att man antingen går och äter schnitzel och dricker öl på nån mysig krog, eller går och dricker kaffe på eleganta café Imperial eller Savoy. Eller att man sitter i Sverige och dagdrömmer…
Den ryska arken är en ovanlig film av den ryske filmaren Sokurov. Hela filmen utspelar sig i vinterpalatset i St. Petersburg och skildrar byggnadens, och i förlängningen, Rysslands historia. Det påstås – och man får för all del det intrycket – att hela filmen är en enda tagning (men mina försänkningar i filmvärlden menar att det låter högst otroligt och att det finns sätt att fuska fram en sådan illusion – vad vet jag). Kameran sveper från rum till rum, från tidsepok till tidsepok och från de mest spektakulära miljöer man kan tänka sig till ändå ännu pampigare. Det är en härlig symfoni i filmformat och en alldeles ovanligt passande hyllning till ett historiskt och arkitektoniskt världsviktigt palats. Och allting slutar i ett crescendo i form av en färgsprakande bal. Här är ett utsnitt ur filmen, närmare slutet än början:
